För ett år sedan var jag inte den jag är idag. Den jag är idag fanns inte för ett år sedan. Inte ens tanken på detta jag fanns. Dem säger att man förändras som mest i gymnasiet och det kan nog stämma. Om någon hade sagt att Sanna, såhär kommer du vara om ett år och detta kommer du ha gått igenom hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet och inte brytt mig. För detta jag fanns inte, ens i min vildaste fantasi. 

Det är otroligt läskigt att gå tillbaka och tänka på hur jag var för ett år sedan, Idag vet jag att den jag var då var en osäker 15 åring som sökte något hon inte visste om. Jag säger inte att jag är helt säker nu heller men jag har kommit en bra bit på vägen och det är väl det som räknas, jag har växt upp. 

Det jobbiga med att växa upp är att man måste få med dem runt omkring sig på denna resan också. För annars blir det jobbigt. Allt stannar upp litegrann och man måste påminna dem som inte hängt med att du jag är inte samma person som förr. Jag har andra principer, min moral är annorlunda och mitt tankesätt och mina syner har föränrats. Om folk inte accepterar den du blivit slår det endast tillbaka på dig själv. För att du får lida för att ha gått igenom något som har fått dig att ändras till den du är idag. 

Istället för att plugga till matte NP sitter jag här med lite för mycket känslor och tankar - behöver personer att prata med. Människor som inte finns kvar i mitt liv på samma sätt som förr. För den jag var förr är inte den jag är idag och dem jag vill prata med fanns bara där när jag var någon annan. 

Det är väl nu man ska hitta nya människor som finns där för den du är idag, men det är förjävla svårt att släppa någon inpå livet och förklara varför man är som man är, hur man blivit som man blivit, hur man var och varför man inte längre är den personen. Man måste förklara hela sitt väsen om man vill ha den förståelse man önskar. Det är därför man inte säger något och ägnar söndagarna varje vecka åt att tänka lite för mycket på saker man helst lägger åt sidan alla andra dagar i veckan.